Divan kännetecknas av att den så gott som alltid talar om sig själv i tredje person, har en total brist på ödmjukhet och en vana att ställa det ena omöjliga kravet efter det andra. Allra bäst förkroppsligade är dessa egenskaper hos den största fotbollsdivan av dem alla.
Vem?
Romario, såklart. Tåfjuttarnas konung. Vem annars?
Mycket kan man säga om Romario, men det är ett understatement att säga att han väcker känslor.
”Han kunde ju göra mål, men vilken jävla diva”, är en vanlig kommentar.
”Zlatan är ju ödmjukheten själv jämfört med Romario”, som en kompis uttryckte det.
Och visst, det är sant. Han är en riktigt stor, jävla diva. Han har allt som en diva ska ha. Han pratar om sig själv i tredje person, ramlar lätt, är otroligt arrogant, ställer krav hit och dit.
Jag älskar honom för det! Det är möjligt att han inte har gjort tusen mål, till och med troligt. Han räknar matcher från juniortiden, träningsmatcher, matcher som aldrig spelats. Men vad spelar det för roll? Han har gjort många och han har bjudit på sig själv hela vägen.

Jag har alltid gillat spelarna som står ut och verkligen vill just det – stå ut. Spelarna som alltid vet bäst, som alltid gör en dragning för mycket, slår en passning för lite och har en kaxig kommentar till övers. Spelarna som skiter i att passa om de själva har chansen att avsluta, trots att det står 8 lagkamrater fria i straffområdet.
Jag tror attraktionen till divan ligger i den stora kontrasten till det svenska. Kontrasten till lagmoralen, "en för alla och alla för en" och andra helylleideal.
Divans resonemang är ”jag för jag och alla andra för mig”. Så totalt fel, så totalt osvenskt, så totalt divigt och helt underbart befriande!

Men jag älskar inte några dussindivor som vår egen Zlatan, eller filmare som Inzaghi. Visst, de filmar lite (ja, inte bara lite om man tänker på Inzaghi) och är allmänt stöddiga, men så mycket mer är det inte. Inga kommentarer som "God pointed his finger to me and said you are the man”, som Romario så anspråkslöst uttryckt det.

Dessutom måste den stora divan verkligen vara bäst. Säga vad man vill om Zlatan och hans talang, men han är inte bäst. Romario var verkligen BÄST under en tid av sin karriär och han visste om det. ”Vadå VM? Det här är ju Romario cup”, sa han till pressen under VM 1994.
Att han dessutom innan turneringen sagt att om att han inte fick fönsterplats i flyget så skulle han bojkotta VM gör honom inte till en mindre diva.
Efter att ha vunnit VM-guld och blivit utsedd till världens bästa fotbollsspelare vägrade han att återvända i tid till samlingen med Barcelona. ”Romario har vunnit VM och blivit VM kung. Romario ska ha semester”, deklarerade den sambadansande Romario genom pressen. Han hade inte ens tid att ringa upp Barcelona och Johan Cruyff personligen. Till slut fanns ingen annan utväg för Cruyff än att låta Romario lämna Barcelona.

Träningen har det varit lite si och så med genom hela Romarios karriär. Johan Cruyff var imponerad över att Romario kunde vissa upp sådan genialitet ”Without doing any work”.
I sitt sista kontrakt med Flamengo fanns en klausul med att han fick besöka nattklubbar när han ville.
Han spelar hellre fotboll på stranden med sin polare Edmundo än tränar med laget. ”Jag behöver inte träna. Jag kan inte bli bättre. Risken är större att jag blir skadad”, är det logiska resonemanget. Jag kan se framför mig hur Romario och Edmundo lirar på stranden fram till skymningen för att sedan plocka fram ett par feta biffar och lägga på grillen, klappa sig gott på magen och garva åt att de andra killarna varit och tränat. När han lämnade Barcelona för Flamengo så krävde Romario att två strandplaner skulle stå till hans förfogande vid träningsanläggningen. Det fixade Flamengo. Om en grill och feta biffar kom med på köpet vet jag inte, men mycket talar för det.

Trots att hans spel aldrig igen nått de magiska höjderna som under första året i Barcelona och VM 94 så har divatakterna alltid suttit i ryggmärgen. I brasilianska ligan gav han en lagkamrat en örfil under pågående match för att han tyckte att denne spelade för dåligt! Även om det kanske är att gå lite väl långt, även för min smak, så visar det att Romario fortfarande vet att han är bäst. Åtminstone i sitt eget lag.
Nu har han gjort sina 1000 mål. Karriären är så gott som över. Men vem tar över? Vem ska nu förgylla min tillvaro med fantastisk fotboll, hybris och feta biffar på stranden?
Dessvärre ser jag ingen arvtagare på ingång.
Zlatans divafasoner verkar ha putsats bort bit för bit av Koeman, Capello och Roberto Mancini. Messi drar sig inte för att ramla lätt och kopiera Maradonas mål, men några riktiga divalater finns där inte att finna.
Snälla, någon, hör min bön. Skänk mig en ny fotbollsgud. Någon som gör att jag kan behålla min illusion(?) om talangen som kan skita i allt och alla, gå sin egen väg, strunta i situpsen, komma fem minuter innan match, slå klackar, göra mål, och ändå vara bäst. Bohemen och divan i en person. Utan honom blir det allt för tråkigt.
Jag kommer att sakna dig Romario.

/Lenny